kvinnan med kamelkappan hävde sig mot den bastanta rödbruna dörren och stapplade ut från den lite väl välbesökta lokalpuben. hennes magra ben var ostadiga av vodka och nikotin. hon drack som en hel karl, vilket kvinnor och män runt omkring henne inte var sena med att påpeka. hon ville inte höra vad de påpekade. dock, kvinnan K var absolut ingen narcissist som ansåg sina sinnen vara överlägsnare andras eller tyckte att hennes intellekt var förmer än de hon påträffade i staden. nej, tvärtom sökte hon febrilt efter någon likasinnad som hon stod ut att umgås med. det var inget lätt arbete, hur mycket K än försökte. i hennes arma huvud cirkulerade det mängder av ansikten som hon hade mött och nästan speeddejtat innan hon gav upp. hon kunde bara inte vara med människor som inte var sanna. enligt hennes sorgliga statistik baserat på K:s egna utsagor var inte många människor sanna. i skumma vargtimmar när hon gjorde allt möjligt förutom att vila upp sig inför stundande dag, kunde hon hamna i en häftig diskussion med sig själv angående huruvida hon själv var sann eller inte. vem är sann? är inte hon egentligen precis lika mycket på låtsas som alla andra? men nej, hur mycket K försökte så kunde hon bara inte hänge sig åt dessa människor som inte levde. därför ansåg hon sig själv vara sann.
hon var ofta ledsen och grät över vad hon ansåg vara bortspillda liv. hon grät över den oönskade ensamheten - K var trots allt människa. hon ansåg att det fanns två sorters ensamhet - önskad och oönskad - och hon hade privilegiet att få uppleva båda. K välkomnade alla sorters känslor. hon ansåg känslor vara sanna och för att kunna skriva om dem ville hon uppleva dem först. man skulle kunna säga att K var något av en empirist. kanske inte ut i fingerspetsarna, men något så när. så trots att hon grät ville hon inte fly från det som fick henne att gråta. hon lät tårarna rinna och kräktes verbalt ur word-dokument, det ena efter det andra.